Välkommen till TrollJennys blogg

Ibland känns livet så tungt. Det känns som att vilket beslut jag än kommer att fatta så kommer beslutet att kännas väldigt tungt i hjärtat. Vad gör man när ens bästa fyrbenta vän sedan 15 år tillbaka blir dålig och har ont? Det känns inte rätt att låta livet fortsätta för honom eftersom att han både har väldigt ont och kommer framöver aldrig mer kunna äta närsomhelst han vill, vilket kommer resultera i en väldigt mager och eländig snart 25 årig valack som får stå på boxvila en lång tid framöver. Det känns extra jobbigt eftersom att han även får foderstrupsförstoppnning nu och då, och att måsta begränsa mängden mat till någon som behöver fri tillgång för att inte stoppa känns inte det heller humant rätt.

 

 

Men att fatta ett beslut om liv eller död för sin bästa vän är inte lätt. Jag vill inte. Jag vill inte fatta ett beslut, för jag vet vilket som vore bäst för honom. På sätt och vis så hoppas jag att han inte kommer att svara så mkt på medicinen, eftersom att det då inte finns något annat alternativ att välja, samtidigt som det är väldigt tungt att säga att man inte hoppas att han blir bättre. När jag är hemma tycker jag att pusselbitarna faller på plats, att jag vet vilket alternativ som är bäst, men sedan när jag kommer till stallet igen och ser honom så känns allting så tungt igen.  Jag tror att vi alla skulle må bättre om han fick avsluta sina glansdagar, men blotta tanken på att ta ett sista farväl får det att vrida om sig i magen på mig. Jag vill inte. Jag vill inte säga farväl till min bästa vän.

Jag vill bara inte.

 

Sen kommer ju såklart tanken om varför man egentligen började med hästar, varför valde man inte en hobby där man höll på med materiella ting istället för en levande djur. Varför valde man just det djuret som man aldrig kan hålla i famnen den dagen det är dags att ta farväl, varför kan han inte bara villa sitt huvud i mitt knä och sakta stänga ögonlocken och somna in? Jag vet ju såklart anledningen själv till varför jag började i första början men just i detta skede skulle jag hellre skulle ha håll på med något materiellt så jag fick skrota en bil istället för att avliva min häst, min vän.

 

Tårarna rinner och det har inte blivit många timmar sömn inatt, och den timmen jag faktiskt somnade till så kändes det som att jag drömde samtidigt som jag var vaken, det var så verkligt och handlade ju såklart om Strong. Imorgonbitti är det jag som släpper ut hästarna, alla hästar utom Strong dvs. Funderar även på att övernatta i stallet nästa natt, skulle kännas så bra att få vara med honom så mkt som möjligt just nu. Sen är ju Strong också min stöttepelare, undrar hur många gånger jag funnit tröst hos honom, min klippa. Kanske är jag i extra stort behov av hans stöttning just i detta beslut som måste tas.

 

Min finaste älskade häst, tänk om du kunde tala om för mig vad du känner, vilket beslut du vill att jag ska ta.

Jag vill så gärna ha dig kvar men jag vet att jag inte kommer att få ha det livet ut. Jag älskar dig Strong och det sista jag vill är att se dig ha ont, att se dig lida.

 

Jag älskar dig, har alltid gjort och kommer alltid att göra!

❤️