Fina Hästar
Tänkte skriva lite om mina fina hästar.
Gråman, även kallad LillaGrå köpte jag ifrån KDRF den 22/6 -06.
Han var då 11 år. En snäll herre med hjärtat på rätta stället.
En otroligt matsnål liten poahäst som hemskt gärna hittar på nya grejer för att få tag i mat. Har bland annat lyckats fälla in krubban fastän krubban var utfälld och gick jämns med väggen, så lyckades han, galant !
Förra vintern kom han på att när han får slut mat i hagen, varför inte plocka ner handtagen och lägga på sidan, gå utanför hagen, och gräva fram gräs under den metertjocka snön? Han visste mycket väl att han inte får ström om han lyfter i handtagen !
En mycket förnurlig kille.
Vi har dock haft lite otur med oss på vägen, efter att han äntligen blivit frisk för hovledsinflamationerna, så råkade han ut för en olycka i dec 09. Han kom lös och sprang ut på vägen där en bil kom körandes, fick tag på föraren och fick veta att han blivit träffad, dock ingen dundersmäll, men det hade tagit.
Fick veta av vet att det inte var någon fara, men att han kan ha fått en smäll så han är öm bara, men tack vare hand korta ben, hade smällen tagit på baklåret, så alla ben klarade sig, tack och lov !
I Mars 2010 skadade han sig i hagen, då han sprang i djupsnön i hagen och vred (nästan) av gaffelbandet i hö framben.
Han fick vila hela sommaren 2010 och skrittades igång på sensommaren och blev sedan friskförklarad i november? 2010.
Våren 2011 var han lite mer igång vi hade tränat upp konditionen och musklerna lite, men tog det oerhört sakta, omän vet. sagt att han inte skulle ha ont utan att han var helt bra och skulle inte ha några problem att ridas som förut. I början av sommaren 2011 tyckte jag att han var lite ofräch igen, men kunde inte se någon direkt hälta, men bestämde mig för att han skulle få vila sommaren ut, och sen började vi köra igång igen i sena augusti.
Sen dess har vi hållt igång, vi är inte tillbaka i tävllingkondition. Men är så otroligt lycklig att nästan "vara tillbaka"
Nu är han 16 år, eller ja om man räknar vid årsskiftet 17, och han är pigg och alert som aldrig förr. Man kan inte tro att min gamla man är så pass, eller rättare sagt så förstår han det nog inte själv.
Är tävlad upp till LA:4 dressyr och 1m hoppning, dock innan gaffelbens skadan, nu hoppar vi bara för skojs skull och försöker att lyckas så bra som det går i dressyren.
En häst med ett otroligt stort hjärta som är snäll med allt och alla. Kan dock bli lite väl närgången och pussarna som icke-hästvana får på munnen, är inte alltid så uppskattat.
Min fina lilla häst.
Här är vi alla tre, sommaren 2010 !
Min andre gamleman är Strongbow, även känd som Strong.
Köptes av min syster sommaren 1999, då som 9 åring.
Övertogs av mig 29/7 2003, så har varit min sedan snart 9 år tillbaka.
Min första egna häst. En otroligt speciell herre i sina bästa år. Har en vilja som heter duga. Kan helt plötsligt bara stanna och vägra gå. Var rädd för samma sten som han gått förbi nästintill varje dag i 9år.
En Gubbe med krut i benen och som älskar att dra vagn, gärna i ett högre tempo än matte oftast tycker, men en härlig skritttur i vagnen såhär i gamla dar, duger bra.
En häst som är rädd för det mesta (dock inte med vagn) är dock rädd för vagnen om ha ska gå föbi den?!
Har en massa spöken som han hittar lite här och var.
När jag tog över honom så var syrran oftast med när jag red ändå. Som hjälp, jag var trots allt bara 11år när jag fick min första stora häst.
Han testade alla mina gränser, varje gång jag satt mig upp, åkte jag ner i backen efter några steg. Han hade en minst sagt TUFF prövning med mig första tiden och har systra mi att tacka för det fina stödet. Var nära att ge upp så många gånger. Efter ett tag, lärde jag mig hans knep, och kunde även förutse när buset skulle börja.
Tillslut, efter många om och men, gav han upp, och sen dess har han slutat kasta av.
Efter som att Strongs största fara är bommar, gick hoppträningen desto sämre, i skogen var det inga problem, då kunde vi hoppa med all världens fart och alla möjliga höjder, men väl på banan tog vi oss inte över en bom utan att först tjura en halvtimma.
Han har haft lite till och från svårt med galoppen, men eftersom han inte var någon vidare hopphäst, så växte mitt intresse för dressyr. Vi hoppade över galoppen på banan, då han bara tjurade och blev sur och uppjagad.
Var väldigt duktig och gick stadigt på tygeln i traven. Flyttade för sjänkel och var allmänt fin.
Minns att jag anordnade en egen tävling( dock bara jag som startade) på ridbanan, med egengjorda rosetter.
Bjöd in syster med pojkvän och även hans föräldrar var där och kollade minns jag.
Jag red vårat egna lilla program och trott eller er VANN KLASSEN.
Sara fick vara prisutdelare och sen travade vi runt i vårat lilla ärvarv, medans jag själv sjöng "we are all the winners, we are all the best att vi får va tillsammans det betyder mest..."
Har dock inte bara haft roliga tider med denna häst.
Han var ganska nära döden en gång när (jag tror han hade tarmvred)? och låg bara ner i boxen och andades tungt. Men fick upp han på benen och han blev bra igen.
Hösten 2004 Fick strong sin första foderstrups förstoppning, och var nära döden även där, men tack vare otrolga vet. insatser och min hjälte till Pappa så överlevde han även den.
Han har haft problem med detta sedan dess, men nu får han fri tillgång till hö ute och blöt linfrökaka blandat med kraftfodret inne.
Han har även ett finmaskigt hönät inne. Sen har vi en viss tid vi alltid väntar på honom, ifallatt han skulle stoppa.
En häst som betytt otroligt mycket för mig. Mattes lilla kille.
Nu njuter han av livet som pensionär (fyller 22 i sommar) Och får komma ut på en liten sväng kanske nån gång i veckan. Har alltså haft denna häst i 9år, så vi känner varandra utan och innan.
Och även om han är som han är, så är han ändå Mattes ögonsten !
